En dikt....
Som ett skadat skepp på en stormande ocean utan möjlighet att navigera kände jag mig,
sakta på väg ner i djupet utan land i sikte.
En gång ett stolt skepp med en rak kurs, nu brutet och vilset.
Hur enkelt det vore att låta motorerna tystna för gott och driva mot klipporna i den hårda vinden
och försvinna spårlöst i djupet.
Havet sörjer ingen, och det växer inga blommor på en sjömans grav..
Plötsligt dyker ett svagt ljus upp i horisonten, knappt synligt för ögat men ett ljus är det ändå.
Ljuset tycks säga ge inte upp, och skeppet sätter kurs mot det. Strax skymtar en fyr.
Mitt i denna vida ocean, själv skadat av tidigare storm orkar denna fyr ändå blinka sitt ljus
för att ge skeppet lite hopp.
Stormen ryter ännu för fullt och skeppet är knappt sjövärdigt, men motorerna får vara igång ett tag till,
för nu har skeppet fått lite lite hopp om att nå land igen tack vare denna vackra fyr.
Denna fyr heter Johanna och är för evigt utmärkt i detta skepps sjökort....
Orden gick rakt in i mitt hjärta.
Och jag vet hur viktigt det är att ha någon som verkligen lyssnar när man mår dåligt.
För mig är det här bara ett bevis på att det är så.....
Så tänk på det nästa gång någon vill lätta sitt hjärta!
DU kan göra stor skillnad genom att bara ängna några minuter av din tid för den människan!!
